Part1
To start all over
HeyPåRey
Farväl. God natt och jag gråter på din begravning.
Bloggen.
Rest in peace.
Du kommer att återuppstå precis som Jesus om några månader, år, decennier då skrivlusten återkommer.
I've got a head like a ping-pong-ball.
Nu när jag väl har startat så har jag rullat igång en stor sten. Den rullar av bara helskotta och stannar inte för något. En stor klump av salter och mineraler som mina marsvin gärna skulle ha slickat lite på. Undrar om de lever förresten, mina marsvin. Det var längesedan jag pratade (100% sanning) med dem i telefon, "Mom, put them on the line for me!"
Jag är lika blödig som en femåring med sockerrush och sömnproblem. Egentligen vill jag bara se på en töntig kärlekskomedi, gråta tills saltvattnet är slut, sparka på en kudde, skrika "Dra åt helvete!" till den som vågar tilltala mig och smälla sjukligt högt i dörrar. Men det går inte, för jag ler ju bara hela tiden. Skit. Hur kul är det att ha pms då liksom? Ska jag skratta och mörda kudden, fnissa när jag slår igen dörren, krama om någon som är glad och be personen dra åt helvete?
Nae, hallå. Konceptet falierar. Big time. Ge tillbaks de där härliga pms-utbrotten i stället!
(helt orelevant info, helt klart börjar jag förvandlas till en stelnande lavasten. Men med lite hetta så rinner jag vidare. (Faen Emma, nu går du för långt. (Ok.)))
Inför en tyst publik
Jag bokstavligen flyger fram, tiden vägrar stanna bara för att jag då och då stannar upp och beskådar vinterlandskapet runt omkring mig. "Jävlar, jag körde på en liten liten tant." "Oh damn, förlåt, jag menade inte att träffa någon/något med den där snöbollen."
Världen känns så liten när man sitter fast i en snödriva och hela ens facebooksida fullkomligen exploderar av statusrader från världens mest färggranna och spännande hörn. Jag spyr åt min lasagne när mina vänner äter gräshoppor och Cadburychoklad. Jag orkar inte med den svenska mentaliteten som jag gör mitt bästa med att representera och ja, jag FRYSER.
Jag har fått min personlighet och grupppersonlighet utvärderad, vilket var en skrämmande upplevelse. Tre framtida psykologer skulle göra tre oberoende utvärderingar om mig och mitt mentala tillstånd. (Ja, jag vet, varför ställer man ens upp? Att dricka te i vardagsrummet är livsfarligt.) Resultatet blev tre helt fullkomligt olika bilder. Det här skulle alltså vara min högst tredelade scitzofrena personlighet: "Relativt dålig självkänsla med en tendens av att överanalysera situationer, människor och samtal. Tillbakadragen och verklighetsflyende.", "Självsäker och lugn med ett kontrollbehov. Allmänt känslosam och med en stark empatisk känsla, kan hamna i depressioner och blir lätt stressad över småsaker.", "Ärlig, rak, och dominant. Styrande i gruppsituationer, men tillbakadragen i andra informella sammanhang."
HAHA. Jätteroligt ju. Egentligen skulle jag inte fått veta hur de analyserat mig, men efter påtryckningar gav de med sig och jag panikade lite, det visar helt enkelt hur olika jag reagerar inför olika personer. Jag skulle vilja analysera detta mer ingående och ta reda på deras tal-taktiker, fraseringar i språk och hur jag kännt dem sedan innan. Det här var dock inget vetenskapligt test, utan mer en trevlig fredagsaktivitet efter två gin&tonic skall tilläggas. Så Pappa, analysera nu inte mer än nödvändigt i det här.
Nej, nu ska jag hoppas ur mystofflor, morgonrock och denna virituella värld för att möta krafter och integraler i verkligheten.
På återseende kära vänner.
Hey hey ho bloggen
Jag har grillat korv i snöstorm idag, så jag luktar rök. Jag kokar kaffe, för mitt snabbkaffe är slut. Jag saknar min vän Rebecka, för våra promenader är bättre än den mest proffsiga terapin. Jag pluggar också, vad jag pluggar ska jag nu gestalta med en bild... passade på att frilägga mig själv samtidigt som jag räknade. Det blev lite roligare så:
Efter att jag räknat på friläggningen av mig själv så kom jag fram till att jag saknar jämviktsläge, eftersom ingen kraft är konstant, ever. Tråkigt tycker jag.
BLEH.
Vad oseriös jag har blivit, seriöst.
Hejhejhejhejhejhejhejhej
Jag städar maniskt varje Torsdag, skrubbar varje vrå i badrummet, skakar alla mattor och torkar golvet med kalk-borttagning. Det är smutsigt i köket, men vi skyller allt på killen vi inte riktigt vet vem det är, han är blyg. Det är lättast så, men vem ska jag skylla på i mitt rum? Nej, det går ju inte. Därav städ-Torsdagarna. Så vill du hälsa på? Kom på en fredag, så slipper du köpa ett liftkort till klädhögarna som växer med fasanfull hastighet, värre än värsta Åre-skutan (som det bara finns en av).
Åh shit vad det luktar illa det där kalkborttagningsgrejen. ÅÅÅÅh. Jag blir lite hjärndöd av det tror jag. Som om jag inte redan var tillräckligt hjärndöd sedan innan. Jag funderar starkt på om sifferlexin växt sig starkare, jag har tragglat och jobbat hårt på att memorera mitt nya telefonnummer, men efter två månader så minns jag bara de två första siffrorna 07 och en massa nollor.
Sjukligt noll-värderat inlägg det här. HAHA, men som sagt, det är en bakterie som äter upp mina hjärnceller, en hosta som förbrukar min sömn och ett telefonsamtal som jag borde ringa men inte vill.
Där. Varsågod. Gå och lägg er. Klockan är mycket. Hej.
Notering
Aj aj
Mer personligt blir det inte
"Say goodnight and go" säger Imogen Heap till Totta Näslund som säger att hans hjärta är ett trubbigt instrument. Jag nynnar med de båda och kan inte riktigt förstå vad de försöker säga mig. Ska jag säga godnatt, låta mörkret svälja alla minnen och gå vidare mot en ljus morgon - ett oskrivet blad? Eller ska jag som Totta, stämma hjärtat och spela en trudelutt i E-moll för alla de som önskar lyssna?
Idag är jag bara Emma. Jag är en 20årig alldeles normalbyggd, normalsmart, normalkul, normalmusikalisk, normaltränande, normaltråkig tjej från Västra Götalandsregionen med tillfälligt uppehälle i Östra Götalansregionen där jag till yrket kallar mig studerande. Jag studerar diverse gränssnitt och tomma rutiga papper. Jag drömmer om en framtid utan kedjor eller laster, en framtid som är ljus men ändå med så mycket mörker att jag kan uppskatta ljuset. Jag flyter gärna iväg på drömäventyr, och har stora svårigheter att stanna kvar i ett rum när min hjärna är redo att gå på äventyr. Därav min stora okapacitet; konverserande.
9 kattliv
Hon är bitsk idag. Därför har de placerat henne i en bur, en bur med tunt galler, en skål vatten och lite torrfoder. Hon skäller som en hund, trots den katt hon faktiskt är. Hennes klor är lika sylvassa som hennes hjärtslitande skrin, och ingen förstår att hennes taggar utåt beror på ett brustet hjärta. Det visade sig att den norska stilige skogskatten hade kattungar på G hos fyra av fem grannar. Hon var arg, för åt hennes håll hade han inte ens tittat.
Att vara blind och hitta sin trappuppgång
Trevande fingertoppar, känna igen. Värmen sprider sig så sakterligen, kylan av ovetandet smälter bort. Här har jag varit förut.
Tugga stolthet
Hon har precis flyttat hemifrån, från ett tryggt radhus i Södertälje till en etta i Stockholms mest kriminella kvarter. Hon blev kär på en festival, flyttade till objektet för kärlekshistorien och ångrade sig lika snabbt när hon insåg att killens lägenhet var som ett internet-cafe där 13åriga pojkar satt hela dagarna och spelade "Halo" mot varandra. Hon sväljer inte stoltheter den här flickan, hon tuggar på dem långsamt. Därför hyr hon nu i andrahand en lägenhet och tuggar på sin stolthet. När hon har ätit upp den planerar hon på att flytta hem till radhuset igen. Att gå på socialbidrag som 16åring är inte särkilt classy.
När man flyttar så vill man gärna agera Martin Timell och händig hemmasnickare. Det ville också den här flickan, så efter ett antal bråk med garderober, målarfärg och diverse skruvar var hennes högerhands naglar alldeles obefintliga.
Nu vet ni alltså varför tjejen inte har några naglar på högerhanden. Det kan ju vara bra att veta liksom...
So long suckers
Du kan inte gömma dig på en öppen gata, inte heller på ett fält eller i en liten stad. Du kan bara stå där med skammen, med skammen och med känslan av att du gjort någonting fel. Var det värt det? En rosa iPod nano med 2gig utrymme, komplett med usb-kabel och instruktionsbok? "Fett värt det" säger du till dina 13-åriga vänner. "Fuck off, idiot!" Säger jag.
Jag var vakten som sprang efter ungjäveln, skrek, gormade och hade bokstavligen plockat den lille skiten om jag fått tag på honom. Jag var vakten som insåg att jag är en fara för allmänheten, att jag faktiskt besitter ilskan och hatet som krävs för mord.
Fröken Velig gör entré.
Det var nog det kortaste förhållandet i världshistorien, det var nog den mest kortlivade förälskelsen sedan urminnes tider, det var nog den minsta intimiteten två älskare någonsin varit med om. Jag kapitulerade innan startskottet gått, innan jag kände igen de handflator som rättmätigen var mina.
Efter en hel-dags-beroende släpper jag och blir anti. Lika anti som kroppens antikropp, som antiks första fyra bokstäver och helt enkelt nollställd. Nu kräks jag av blotta anblicken, blir snurrig av orden och faller handlöst i mina vänners famnar.
KAPITULERAD DITT SVIN. GJORT SLUT MED EFTERTRYCK. Nej du, bitterhet, vi hade några vackra dagar tillsammans. Men nu lever jag singellivet och har påbörjat en flört med livsglädjen. (Och ja, du fina bitterhet, jag har varit otrogen mot dig. Liksom du mot mig.)
