I've got a head like a ping-pong-ball.
Nu när jag väl har startat så har jag rullat igång en stor sten. Den rullar av bara helskotta och stannar inte för något. En stor klump av salter och mineraler som mina marsvin gärna skulle ha slickat lite på. Undrar om de lever förresten, mina marsvin. Det var längesedan jag pratade (100% sanning) med dem i telefon, "Mom, put them on the line for me!"
Jag är lika blödig som en femåring med sockerrush och sömnproblem. Egentligen vill jag bara se på en töntig kärlekskomedi, gråta tills saltvattnet är slut, sparka på en kudde, skrika "Dra åt helvete!" till den som vågar tilltala mig och smälla sjukligt högt i dörrar. Men det går inte, för jag ler ju bara hela tiden. Skit. Hur kul är det att ha pms då liksom? Ska jag skratta och mörda kudden, fnissa när jag slår igen dörren, krama om någon som är glad och be personen dra åt helvete?
Nae, hallå. Konceptet falierar. Big time. Ge tillbaks de där härliga pms-utbrotten i stället!
(helt orelevant info, helt klart börjar jag förvandlas till en stelnande lavasten. Men med lite hetta så rinner jag vidare. (Faen Emma, nu går du för långt. (Ok.)))
