Fröken Pemm

Farväl. God natt och jag gråter på din begravning.
Bloggen.
Rest in peace.
Du kommer att återuppstå precis som Jesus om några månader, år, decennier då skrivlusten återkommer.

Nu när jag väl har startat så har jag rullat igång en stor sten. Den rullar av bara helskotta och stannar inte för något. En stor klump av salter och mineraler som mina marsvin gärna skulle ha slickat lite på. Undrar om de lever förresten, mina marsvin. Det var längesedan jag pratade (100% sanning) med dem i telefon, "Mom, put them on the line for me!"

Jag är lika blödig som en femåring med sockerrush och sömnproblem. Egentligen vill jag bara se på en töntig kärlekskomedi, gråta tills saltvattnet är slut, sparka på en kudde, skrika "Dra åt helvete!" till den som vågar tilltala mig och smälla sjukligt högt i dörrar. Men det går inte, för jag ler ju bara hela tiden. Skit. Hur kul är det att ha pms då liksom? Ska jag skratta och mörda kudden, fnissa när jag slår igen dörren, krama om någon som är glad och be personen dra åt helvete?

Nae, hallå. Konceptet falierar. Big time. Ge tillbaks de där härliga pms-utbrotten i stället!

(helt orelevant info, helt klart börjar jag förvandlas till en stelnande lavasten. Men med lite hetta så rinner jag vidare. (Faen Emma, nu går du för långt. (Ok.)))

Jag bokstavligen flyger fram, tiden vägrar stanna bara för att jag då och då stannar upp och beskådar vinterlandskapet runt omkring mig. "Jävlar, jag körde på en liten liten tant." "Oh damn, förlåt, jag menade inte att träffa någon/något med den där snöbollen."

Världen känns så liten när man sitter fast i en snödriva och hela ens facebooksida fullkomligen exploderar av statusrader från världens mest färggranna och spännande hörn. Jag spyr åt min lasagne när mina vänner äter gräshoppor och Cadburychoklad. Jag orkar inte med den svenska mentaliteten som jag gör mitt bästa med att representera och ja, jag FRYSER.

Jag har fått min personlighet och grupppersonlighet utvärderad, vilket var en skrämmande upplevelse. Tre framtida psykologer skulle göra tre oberoende utvärderingar om mig och mitt mentala tillstånd. (Ja, jag vet, varför ställer man ens upp? Att dricka te i vardagsrummet är livsfarligt.) Resultatet blev tre helt fullkomligt olika bilder. Det här skulle alltså vara min högst tredelade scitzofrena personlighet: "Relativt dålig självkänsla med en tendens av att överanalysera situationer, människor och samtal. Tillbakadragen och verklighetsflyende.", "Självsäker och lugn med ett kontrollbehov. Allmänt känslosam och med en stark empatisk känsla, kan hamna i depressioner och blir lätt stressad över småsaker.", "Ärlig, rak, och dominant. Styrande i gruppsituationer, men tillbakadragen i andra informella sammanhang."

HAHA. Jätteroligt ju. Egentligen skulle jag inte fått veta hur de analyserat mig, men efter påtryckningar gav de med sig och jag panikade lite, det visar helt enkelt hur olika jag reagerar inför olika personer. Jag skulle vilja analysera detta mer ingående och ta reda på deras tal-taktiker, fraseringar i språk och hur jag kännt dem sedan innan. Det här var dock inget vetenskapligt test, utan mer en trevlig fredagsaktivitet efter två gin&tonic skall tilläggas. Så Pappa, analysera nu inte mer än nödvändigt i det här.

Nej, nu ska jag hoppas ur mystofflor, morgonrock och denna virituella värld för att möta krafter och integraler i verkligheten.

På återseende kära vänner.   

Efter att jag räknat på friläggningen av mig själv så kom jag fram till att jag saknar jämviktsläge, eftersom ingen kraft är konstant, ever. Tråkigt tycker jag.

BLEH.
Vad oseriös jag har blivit, seriöst.

"Say goodnight and go" säger Imogen Heap till Totta Näslund som säger att hans hjärta är ett trubbigt instrument. Jag nynnar med de båda och kan inte riktigt förstå vad de försöker säga mig. Ska jag säga godnatt, låta mörkret svälja alla minnen och gå vidare mot en ljus morgon - ett oskrivet blad? Eller ska jag som Totta, stämma hjärtat och spela en trudelutt i E-moll för alla de som önskar lyssna?

Idag är jag bara Emma. Jag är en 20årig alldeles normalbyggd, normalsmart, normalkul, normalmusikalisk, normaltränande, normaltråkig tjej från Västra Götalandsregionen med tillfälligt uppehälle i Östra Götalansregionen där jag till yrket kallar mig studerande. Jag studerar diverse gränssnitt och tomma rutiga papper. Jag drömmer om en framtid utan kedjor eller laster, en framtid som är ljus men ändå med så mycket mörker att jag kan uppskatta ljuset. Jag flyter gärna iväg på drömäventyr, och har stora svårigheter att stanna kvar i ett rum när min hjärna är redo att gå på äventyr. Därav min stora okapacitet; konverserande.

Trevande fingertoppar, känna igen. Värmen sprider sig så sakterligen, kylan av ovetandet smälter bort. Här har jag varit förut.

Det var sista gången han orkade bli upprörd över hur Trollkarlen från Oz slutar. Han tittade på kvinnan som skrek och gormade åt Dorothys mesiga "There's no place like home." Han kände igen sig, rodnade lite lätt och kysste kvinnan ömt på handen.

Hon tog tag i en kudde och drämde den i huvudet på honom, hans hjärta tog ett skutt och han log inombords. Hela världen var vacker igen. Bitterheten var ett minne blott, sarkasmen var deras gemensamma och framtiden såg ljus ut.

"There's no place like home." upprepar Dorothy. 
"Jag vill också flytta till Kansas." säger mannen med en gravallvarlig röst.
"Jag vill också ha ett hem." säger kvinnan och med ens vet de att idyllen kommer spricka. Men vad gör det om hundra år när dagen är vacker och de är vackra i varandras sällskap.


 

Förvirrad satte hon sig ner. Hennes händer skakade och hon betraktade dem med pånyttfödda ögon. De var skrynkliga och grå och kändes torra mot den krispiga vinterluften. År hade förflutit sedan hon senast reflekterade över vem hon var eller varför hon befann sig just i denna trä-eka i Gullmarsfjorden. Hon gungade fram och tillbaka i fjorden på de vågor trafikfärjorna åstadkom. Hon förstod att livet närmade sig sitt crecendo, el grande final, med ståtliga trombonfanfarer i bakgrunden. Hon såg tillbaka på sitt 93åriga liv och kunde inte riktigt se vart all tid hade försvunnit.

Nyss hade hon stolt burit runt med ett överflöd av tickande sekunder i sin ryggsäck, vägt de dyrbara timmarna nogrant i sina händer, och njutit av de många dagar som var inlåsta bara för henne i ett säkert bankvalv. Men nu, i sin trä-eka strax utanför Lysekil, så hade hon inte längre någon tid att använda för de där sista årtagen mot en karg stenhäll där hon hade planerat att för sista gången förtöja sin båt.

Sekunderna rann iväg, timmarna tickade förbi och dagarna är bara oskarpa minnen.

Saker försvinner aldrig, de byter bara form. Den mest välformulerade satsen i historieböckerna. Flickorna tittar sorgset mot McDonalds när pappan berättar att hamburgaren de precis åt var gjord på häst-färs. Mamman blir upprörd när pappan kallt konstaterar att när hästarna på ridskolan har blivit gamla och halta skickas de till slakt för att sedan hamna i ett happy meal. "Ja, så tänk gå gamla Stjärna nästa gång ni vill ha er jävla papplåda med leksak."

Tinget förändras, men kärleken består. Flickorna älskade det gamla stot, men med tillfällig glädje, ja, nästan intensiv kärlek så slet de också av pappret på sina cheeseburgare.

Tinget består, men känslan förändras. Flickorna spyr i smyg upp cheeseburgaren bakom bilen. De skvätter lite jord över substansen som en gång i tiden var en cheeseburgare och gråter en skvätt i ett försök att eferapa en värdig begravning.

Flickorna blev militanta veganer.

Allting byter bara form, därför tänkte jag ägna jul-lovet till att deformera mig själv. Meditation och samtalsterapi, med en skvätt långpromenader vid vattnet. Kanske, men bara kanske återkommer jag som den där flottiga cheeseburgaren. En häst för slakt!