Notering
Aj aj
Mer personligt blir det inte
"Say goodnight and go" säger Imogen Heap till Totta Näslund som säger att hans hjärta är ett trubbigt instrument. Jag nynnar med de båda och kan inte riktigt förstå vad de försöker säga mig. Ska jag säga godnatt, låta mörkret svälja alla minnen och gå vidare mot en ljus morgon - ett oskrivet blad? Eller ska jag som Totta, stämma hjärtat och spela en trudelutt i E-moll för alla de som önskar lyssna?
Idag är jag bara Emma. Jag är en 20årig alldeles normalbyggd, normalsmart, normalkul, normalmusikalisk, normaltränande, normaltråkig tjej från Västra Götalandsregionen med tillfälligt uppehälle i Östra Götalansregionen där jag till yrket kallar mig studerande. Jag studerar diverse gränssnitt och tomma rutiga papper. Jag drömmer om en framtid utan kedjor eller laster, en framtid som är ljus men ändå med så mycket mörker att jag kan uppskatta ljuset. Jag flyter gärna iväg på drömäventyr, och har stora svårigheter att stanna kvar i ett rum när min hjärna är redo att gå på äventyr. Därav min stora okapacitet; konverserande.
9 kattliv
Hon är bitsk idag. Därför har de placerat henne i en bur, en bur med tunt galler, en skål vatten och lite torrfoder. Hon skäller som en hund, trots den katt hon faktiskt är. Hennes klor är lika sylvassa som hennes hjärtslitande skrin, och ingen förstår att hennes taggar utåt beror på ett brustet hjärta. Det visade sig att den norska stilige skogskatten hade kattungar på G hos fyra av fem grannar. Hon var arg, för åt hennes håll hade han inte ens tittat.
Att vara blind och hitta sin trappuppgång
Trevande fingertoppar, känna igen. Värmen sprider sig så sakterligen, kylan av ovetandet smälter bort. Här har jag varit förut.
Tugga stolthet
Hon har precis flyttat hemifrån, från ett tryggt radhus i Södertälje till en etta i Stockholms mest kriminella kvarter. Hon blev kär på en festival, flyttade till objektet för kärlekshistorien och ångrade sig lika snabbt när hon insåg att killens lägenhet var som ett internet-cafe där 13åriga pojkar satt hela dagarna och spelade "Halo" mot varandra. Hon sväljer inte stoltheter den här flickan, hon tuggar på dem långsamt. Därför hyr hon nu i andrahand en lägenhet och tuggar på sin stolthet. När hon har ätit upp den planerar hon på att flytta hem till radhuset igen. Att gå på socialbidrag som 16åring är inte särkilt classy.
När man flyttar så vill man gärna agera Martin Timell och händig hemmasnickare. Det ville också den här flickan, så efter ett antal bråk med garderober, målarfärg och diverse skruvar var hennes högerhands naglar alldeles obefintliga.
Nu vet ni alltså varför tjejen inte har några naglar på högerhanden. Det kan ju vara bra att veta liksom...
So long suckers
Du kan inte gömma dig på en öppen gata, inte heller på ett fält eller i en liten stad. Du kan bara stå där med skammen, med skammen och med känslan av att du gjort någonting fel. Var det värt det? En rosa iPod nano med 2gig utrymme, komplett med usb-kabel och instruktionsbok? "Fett värt det" säger du till dina 13-åriga vänner. "Fuck off, idiot!" Säger jag.
Jag var vakten som sprang efter ungjäveln, skrek, gormade och hade bokstavligen plockat den lille skiten om jag fått tag på honom. Jag var vakten som insåg att jag är en fara för allmänheten, att jag faktiskt besitter ilskan och hatet som krävs för mord.
Fröken Velig gör entré.
Det var nog det kortaste förhållandet i världshistorien, det var nog den mest kortlivade förälskelsen sedan urminnes tider, det var nog den minsta intimiteten två älskare någonsin varit med om. Jag kapitulerade innan startskottet gått, innan jag kände igen de handflator som rättmätigen var mina.
Efter en hel-dags-beroende släpper jag och blir anti. Lika anti som kroppens antikropp, som antiks första fyra bokstäver och helt enkelt nollställd. Nu kräks jag av blotta anblicken, blir snurrig av orden och faller handlöst i mina vänners famnar.
KAPITULERAD DITT SVIN. GJORT SLUT MED EFTERTRYCK. Nej du, bitterhet, vi hade några vackra dagar tillsammans. Men nu lever jag singellivet och har påbörjat en flört med livsglädjen. (Och ja, du fina bitterhet, jag har varit otrogen mot dig. Liksom du mot mig.)
Villevalla uppochnerlandet i min hjärncellsansamling
Det var sista gången han orkade bli upprörd över hur Trollkarlen från Oz slutar. Han tittade på kvinnan som skrek och gormade åt Dorothys mesiga "There's no place like home." Han kände igen sig, rodnade lite lätt och kysste kvinnan ömt på handen.
Hon tog tag i en kudde och drämde den i huvudet på honom, hans hjärta tog ett skutt och han log inombords. Hela världen var vacker igen. Bitterheten var ett minne blott, sarkasmen var deras gemensamma och framtiden såg ljus ut.
"There's no place like home." upprepar Dorothy.
"Jag vill också flytta till Kansas." säger mannen med en gravallvarlig röst.
"Jag vill också ha ett hem." säger kvinnan och med ens vet de att idyllen kommer spricka. Men vad gör det om hundra år när dagen är vacker och de är vackra i varandras sällskap.
Ett liv
Förvirrad satte hon sig ner. Hennes händer skakade och hon betraktade dem med pånyttfödda ögon. De var skrynkliga och grå och kändes torra mot den krispiga vinterluften. År hade förflutit sedan hon senast reflekterade över vem hon var eller varför hon befann sig just i denna trä-eka i Gullmarsfjorden. Hon gungade fram och tillbaka i fjorden på de vågor trafikfärjorna åstadkom. Hon förstod att livet närmade sig sitt crecendo, el grande final, med ståtliga trombonfanfarer i bakgrunden. Hon såg tillbaka på sitt 93åriga liv och kunde inte riktigt se vart all tid hade försvunnit.
Nyss hade hon stolt burit runt med ett överflöd av tickande sekunder i sin ryggsäck, vägt de dyrbara timmarna nogrant i sina händer, och njutit av de många dagar som var inlåsta bara för henne i ett säkert bankvalv. Men nu, i sin trä-eka strax utanför Lysekil, så hade hon inte längre någon tid att använda för de där sista årtagen mot en karg stenhäll där hon hade planerat att för sista gången förtöja sin båt.
Sekunderna rann iväg, timmarna tickade förbi och dagarna är bara oskarpa minnen.
