Part1

The girl who lost her words were trying, trying not to get angry, but if she wasn't sad she was angry, and she tried to spill the anger to have room for more happiness.
 
Coffeconsumption,
Heartrush, irritation pouring out of my ears.
Why the hell are you writing in the snow with it?
Why are you writing my name at all, and wait what...
And why are you pouring the coffee, you don't want your heart to rush anymore?
I mean seriously, It doesn't make any sense, why pouring coffee into the snow just to make your point? Why not drink it and piss your message for a more effectful gesture? Then you would get energized and at the same time make it very clear that you do not want to talk to me again.
 
Pouring the coffee with a sad smile would only keep my hope alive.
I think I need you to kill it instead.
 
So come on, drink the fucking coffee.

To start all over

When I express myself in english it feels like I am talking about someone else, like the words are not mine, I cannot see the variations, but I need to learn. So lets say it is, about someone else that is. Let this blog come back to life (arise blog!), and this time the stories wont be about myself, it will be about that girl. That girl you will never get to know, because she wont exist, and she will never. It's a story about a girl...
 
She read the words with a feeling of horror and happiness, what was going on in that 20 year old head? Where and when did she loose the perspective, and how was it even possible to go through these changes in 4 years? She didn't know, but she wanted to reclaim her language. Once she was good with it, playing with words like they were razors, but more logically thinking and a dream of a career came between and made her words less razorsharp, less than pebbles spread in the wind like dust. Yep, that is where we start: dust. She's dust and she needs to repair. Simple as that.
 
A wise man once said; " to be alone in boredom is the key to creativeness". And since the girl never ever had felt as alone as she did at this point she decided to take her words back. To sharpen the pebbles to razors again, that is what we will follow in this blog.

HeyPåRey


Farväl. God natt och jag gråter på din begravning.
Bloggen.
Rest in peace.
Du kommer att återuppstå precis som Jesus om några månader, år, decennier då skrivlusten återkommer.



I've got a head like a ping-pong-ball.

Nu när jag väl har startat så har jag rullat igång en stor sten. Den rullar av bara helskotta och stannar inte för något. En stor klump av salter och mineraler som mina marsvin gärna skulle ha slickat lite på. Undrar om de lever förresten, mina marsvin. Det var längesedan jag pratade (100% sanning) med dem i telefon, "Mom, put them on the line for me!"

Jag är lika blödig som en femåring med sockerrush och sömnproblem. Egentligen vill jag bara se på en töntig kärlekskomedi, gråta tills saltvattnet är slut, sparka på en kudde, skrika "Dra åt helvete!" till den som vågar tilltala mig och smälla sjukligt högt i dörrar. Men det går inte, för jag ler ju bara hela tiden. Skit. Hur kul är det att ha pms då liksom? Ska jag skratta och mörda kudden, fnissa när jag slår igen dörren, krama om någon som är glad och be personen dra åt helvete?

Nae, hallå. Konceptet falierar. Big time. Ge tillbaks de där härliga pms-utbrotten i stället!

(helt orelevant info, helt klart börjar jag förvandlas till en stelnande lavasten. Men med lite hetta så rinner jag vidare. (Faen Emma, nu går du för långt. (Ok.)))


Inför en tyst publik

Jag bokstavligen flyger fram, tiden vägrar stanna bara för att jag då och då stannar upp och beskådar vinterlandskapet runt omkring mig. "Jävlar, jag körde på en liten liten tant." "Oh damn, förlåt, jag menade inte att träffa någon/något med den där snöbollen."

Världen känns så liten när man sitter fast i en snödriva och hela ens facebooksida fullkomligen exploderar av statusrader från världens mest färggranna och spännande hörn. Jag spyr åt min lasagne när mina vänner äter gräshoppor och Cadburychoklad. Jag orkar inte med den svenska mentaliteten som jag gör mitt bästa med att representera och ja, jag FRYSER.

Jag har fått min personlighet och grupppersonlighet utvärderad, vilket var en skrämmande upplevelse. Tre framtida psykologer skulle göra tre oberoende utvärderingar om mig och mitt mentala tillstånd. (Ja, jag vet, varför ställer man ens upp? Att dricka te i vardagsrummet är livsfarligt.) Resultatet blev tre helt fullkomligt olika bilder. Det här skulle alltså vara min högst tredelade scitzofrena personlighet: "Relativt dålig självkänsla med en tendens av att överanalysera situationer, människor och samtal. Tillbakadragen och verklighetsflyende.", "Självsäker och lugn med ett kontrollbehov. Allmänt känslosam och med en stark empatisk känsla, kan hamna i depressioner och blir lätt stressad över småsaker.", "Ärlig, rak, och dominant. Styrande i gruppsituationer, men tillbakadragen i andra informella sammanhang."

HAHA. Jätteroligt ju. Egentligen skulle jag inte fått veta hur de analyserat mig, men efter påtryckningar gav de med sig och jag panikade lite, det visar helt enkelt hur olika jag reagerar inför olika personer. Jag skulle vilja analysera detta mer ingående och ta reda på deras tal-taktiker, fraseringar i språk och hur jag kännt dem sedan innan. Det här var dock inget vetenskapligt test, utan mer en trevlig fredagsaktivitet efter två gin&tonic skall tilläggas. Så Pappa, analysera nu inte mer än nödvändigt i det här.

Nej, nu ska jag hoppas ur mystofflor, morgonrock och denna virituella värld för att möta krafter och integraler i verkligheten.

På återseende kära vänner.   


Hey hey ho bloggen

Hej! Nu bloggen ska du få smaka på vad alla andra bloggar smakar på jämt. Vardagstrivialiteter.

Jag har grillat korv i snöstorm idag, så jag luktar rök. Jag kokar kaffe, för mitt snabbkaffe är slut. Jag saknar min vän Rebecka, för våra promenader är bättre än den mest proffsiga terapin. Jag pluggar också, vad jag pluggar ska jag nu gestalta med en bild... passade på att frilägga mig själv samtidigt som jag räknade. Det blev lite roligare så:


Efter att jag räknat på friläggningen av mig själv så kom jag fram till att jag saknar jämviktsläge, eftersom ingen kraft är konstant, ever. Tråkigt tycker jag.

BLEH.
Vad oseriös jag har blivit, seriöst.


Hejhejhejhejhejhejhejhej

Skulle jag skriva någonting nu så skulle det med största sannolikhet att handla om självdestruktivitet, om att hosta sig till sömns och om att missbruka sin egen energi och att manipulera sig själv. Ja, helt enkelt självdestruktivitetens definition, eeeh.

Jag städar maniskt varje Torsdag, skrubbar varje vrå i badrummet, skakar alla mattor och torkar golvet med kalk-borttagning. Det är smutsigt i köket, men vi skyller allt på killen vi inte riktigt vet vem det är, han är blyg. Det är lättast så, men vem ska jag skylla på i mitt rum? Nej, det går ju inte. Därav städ-Torsdagarna. Så vill du hälsa på? Kom på en fredag, så slipper du köpa ett liftkort till klädhögarna som växer med fasanfull hastighet, värre än värsta Åre-skutan (som det bara finns en av).

Åh shit vad det luktar illa det där kalkborttagningsgrejen. ÅÅÅÅh. Jag blir lite hjärndöd av det tror jag. Som om jag inte redan var tillräckligt hjärndöd sedan innan. Jag funderar starkt på om sifferlexin växt sig starkare, jag har tragglat och jobbat hårt på att memorera mitt nya telefonnummer, men efter två månader så minns jag bara de två första siffrorna 07 och en massa nollor.

Sjukligt noll-värderat inlägg det här. HAHA, men som sagt, det är en bakterie som äter upp mina hjärnceller, en hosta som förbrukar min sömn och ett telefonsamtal som jag borde ringa men inte vill.

Där. Varsågod. Gå och lägg er. Klockan är mycket. Hej.

Notering

Grannen spelar smoke on the water och jag har precis förstört mitt sista munspel. Det första dödade jag genom en rengöring som slutade i haveri, det andra (och också det sista) fick möta min ursinniga tekopps flöde. Grannen två dörrar bort spelar dragspel med dörren på glänt och min tredje granne mäter väggen vid fönstret för att se om han får plats med det där pianot han tänkt införskaffa. Sjukt musikaliskt grannskap. Skit att man ska vara så omusikalisk då.


Aj aj

Ett moget beslut att inte besluta någonting, att fokusera på studierna och livet istället för låtsaslekar med människor som låtsas att de inte låtsas. Kväv bitterheten kvinna, du kväver alla andra. Ajaj Sir, jag tar tillbaka mitt påstående och obeslutar mitt beslut. Jag beslutar alltså att det ska beslutas. Sådär, kör i vind. Vi har läns fram till horisonten.

Mer personligt blir det inte

"Say goodnight and go" säger Imogen Heap till Totta Näslund som säger att hans hjärta är ett trubbigt instrument. Jag nynnar med de båda och kan inte riktigt förstå vad de försöker säga mig. Ska jag säga godnatt, låta mörkret svälja alla minnen och gå vidare mot en ljus morgon - ett oskrivet blad? Eller ska jag som Totta, stämma hjärtat och spela en trudelutt i E-moll för alla de som önskar lyssna?

Idag är jag bara Emma. Jag är en 20årig alldeles normalbyggd, normalsmart, normalkul, normalmusikalisk, normaltränande, normaltråkig tjej från Västra Götalandsregionen med tillfälligt uppehälle i Östra Götalansregionen där jag till yrket kallar mig studerande. Jag studerar diverse gränssnitt och tomma rutiga papper. Jag drömmer om en framtid utan kedjor eller laster, en framtid som är ljus men ändå med så mycket mörker att jag kan uppskatta ljuset. Jag flyter gärna iväg på drömäventyr, och har stora svårigheter att stanna kvar i ett rum när min hjärna är redo att gå på äventyr. Därav min stora okapacitet; konverserande.


9 kattliv

"Du skulle bara se mig nu. Du skulle bara se mig hur jag med ilska river sönder dina förlåtande brev, hur jag med glädje raderar ditt telefonnummer och din mail-adress. Du skulle se mina ögon som sakta förvandlas till svarta skogstjärnar när ditt namn kommer på tal. Du skulle inte kunna se mig, för om jag fick syn på dig så skulle jag klösa ögonen ur dig och sälja dem billigt på en isländsk marknad."

Hon är bitsk idag. Därför har de placerat henne i en bur, en bur med tunt galler, en skål vatten och lite torrfoder. Hon skäller som en hund, trots den katt hon faktiskt är. Hennes klor är lika sylvassa som hennes hjärtslitande skrin, och ingen förstår att hennes taggar utåt beror på ett brustet hjärta. Det visade sig att den norska stilige skogskatten hade kattungar på G hos fyra av fem grannar. Hon var arg, för åt hennes håll hade han inte ens tittat.

Att vara blind och hitta sin trappuppgång

Trevande fingertoppar, känna igen. Värmen sprider sig så sakterligen, kylan av ovetandet smälter bort. Här har jag varit förut.


Tugga stolthet

Varenda nagel på högerhanden är avbrutna, och i kontrast till vänsterhandens klor så kunde man tro att flickan är scitzofren. Den högra personligheten av de två är då en nagelbitare. Hennes hjärna går på högvarv och riset i grytan kokar vilt. Svordomar pyser liksom vattnet som ilsket bubblar över kanten på stålkärlet. Det här med att laga mat har aldrig varit flickans grej.

Hon har precis flyttat hemifrån, från ett tryggt radhus i Södertälje till en etta i Stockholms mest kriminella kvarter. Hon blev kär på en festival, flyttade till objektet för kärlekshistorien och ångrade sig lika snabbt när hon insåg att killens lägenhet var som ett internet-cafe där 13åriga pojkar satt hela dagarna och spelade "Halo" mot varandra. Hon sväljer inte stoltheter den här flickan, hon tuggar på dem långsamt. Därför hyr hon nu i andrahand en lägenhet och tuggar på sin stolthet. När hon har ätit upp den planerar hon på att flytta hem till radhuset igen. Att gå på socialbidrag som 16åring är inte särkilt classy.

När man flyttar så vill man gärna agera Martin Timell och händig hemmasnickare. Det ville också den här flickan, så efter ett antal bråk med garderober, målarfärg och diverse skruvar var hennes högerhands naglar alldeles obefintliga.

Nu vet ni alltså varför tjejen inte har några naglar på högerhanden. Det kan ju vara bra att veta liksom...

So long suckers

Det går inte att gömma sig på en öppen gata med gatlyktor som offentligt klär av dig naken och blottar ditt ansiktsuttryck. Människorna omkring dig ser att ditt ansikte är randigt som av skräckframkallade tårar, att paketet som bylsar ut på framsidan av jackan är stöldgods från OnOff, och att skaket i benen kommer från din värsta springtur i ditt liv.

Du kan inte gömma dig på en öppen gata, inte heller på ett fält eller i en liten stad. Du kan bara stå där med skammen, med skammen och med känslan av att du gjort någonting fel. Var det värt det? En rosa iPod nano med 2gig utrymme, komplett med usb-kabel och instruktionsbok? "Fett värt det" säger du till dina 13-åriga vänner. "Fuck off, idiot!" Säger jag.

Jag var vakten som sprang efter ungjäveln, skrek, gormade och hade bokstavligen plockat den lille skiten om jag fått tag på honom. Jag var vakten som insåg att jag är en fara för allmänheten, att jag faktiskt besitter ilskan och hatet som krävs för mord.

Fröken Velig gör entré.

Där sprack det igen. Som tunn plastfilm över en möglig maträtt, magkänslan fick säga sitt och jag är sjukt nöjd med min egen beslutsamhet. Det här är ingen saga, det är en lek. Min lek, Emmas lek, Emmas liv.

Det var nog det kortaste förhållandet i världshistorien, det var nog den mest kortlivade förälskelsen sedan urminnes tider, det var nog den minsta intimiteten två älskare någonsin varit med om. Jag kapitulerade innan startskottet gått, innan jag kände igen de handflator som rättmätigen var mina.

Efter en hel-dags-beroende släpper jag och blir anti. Lika anti som kroppens antikropp, som antiks första fyra bokstäver och helt enkelt nollställd. Nu kräks jag av blotta anblicken, blir snurrig av orden och faller handlöst i mina vänners famnar. 

KAPITULERAD DITT SVIN. GJORT SLUT MED EFTERTRYCK. Nej du, bitterhet, vi hade några vackra dagar tillsammans. Men nu lever jag singellivet och har påbörjat en flört med livsglädjen. (Och ja, du fina bitterhet, jag har varit otrogen mot dig. Liksom du mot mig.) 

RSS 2.0