Fröken Pemm

Farväl. God natt och jag gråter på din begravning.
Bloggen.
Rest in peace.
Du kommer att återuppstå precis som Jesus om några månader, år, decennier då skrivlusten återkommer.

Nu när jag väl har startat så har jag rullat igång en stor sten. Den rullar av bara helskotta och stannar inte för något. En stor klump av salter och mineraler som mina marsvin gärna skulle ha slickat lite på. Undrar om de lever förresten, mina marsvin. Det var längesedan jag pratade (100% sanning) med dem i telefon, "Mom, put them on the line for me!"

Jag är lika blödig som en femåring med sockerrush och sömnproblem. Egentligen vill jag bara se på en töntig kärlekskomedi, gråta tills saltvattnet är slut, sparka på en kudde, skrika "Dra åt helvete!" till den som vågar tilltala mig och smälla sjukligt högt i dörrar. Men det går inte, för jag ler ju bara hela tiden. Skit. Hur kul är det att ha pms då liksom? Ska jag skratta och mörda kudden, fnissa när jag slår igen dörren, krama om någon som är glad och be personen dra åt helvete?

Nae, hallå. Konceptet falierar. Big time. Ge tillbaks de där härliga pms-utbrotten i stället!

(helt orelevant info, helt klart börjar jag förvandlas till en stelnande lavasten. Men med lite hetta så rinner jag vidare. (Faen Emma, nu går du för långt. (Ok.)))

Jag bokstavligen flyger fram, tiden vägrar stanna bara för att jag då och då stannar upp och beskådar vinterlandskapet runt omkring mig. "Jävlar, jag körde på en liten liten tant." "Oh damn, förlåt, jag menade inte att träffa någon/något med den där snöbollen."

Världen känns så liten när man sitter fast i en snödriva och hela ens facebooksida fullkomligen exploderar av statusrader från världens mest färggranna och spännande hörn. Jag spyr åt min lasagne när mina vänner äter gräshoppor och Cadburychoklad. Jag orkar inte med den svenska mentaliteten som jag gör mitt bästa med att representera och ja, jag FRYSER.

Jag har fått min personlighet och grupppersonlighet utvärderad, vilket var en skrämmande upplevelse. Tre framtida psykologer skulle göra tre oberoende utvärderingar om mig och mitt mentala tillstånd. (Ja, jag vet, varför ställer man ens upp? Att dricka te i vardagsrummet är livsfarligt.) Resultatet blev tre helt fullkomligt olika bilder. Det här skulle alltså vara min högst tredelade scitzofrena personlighet: "Relativt dålig självkänsla med en tendens av att överanalysera situationer, människor och samtal. Tillbakadragen och verklighetsflyende.", "Självsäker och lugn med ett kontrollbehov. Allmänt känslosam och med en stark empatisk känsla, kan hamna i depressioner och blir lätt stressad över småsaker.", "Ärlig, rak, och dominant. Styrande i gruppsituationer, men tillbakadragen i andra informella sammanhang."

HAHA. Jätteroligt ju. Egentligen skulle jag inte fått veta hur de analyserat mig, men efter påtryckningar gav de med sig och jag panikade lite, det visar helt enkelt hur olika jag reagerar inför olika personer. Jag skulle vilja analysera detta mer ingående och ta reda på deras tal-taktiker, fraseringar i språk och hur jag kännt dem sedan innan. Det här var dock inget vetenskapligt test, utan mer en trevlig fredagsaktivitet efter två gin&tonic skall tilläggas. Så Pappa, analysera nu inte mer än nödvändigt i det här.

Nej, nu ska jag hoppas ur mystofflor, morgonrock och denna virituella värld för att möta krafter och integraler i verkligheten.

På återseende kära vänner.   

Efter att jag räknat på friläggningen av mig själv så kom jag fram till att jag saknar jämviktsläge, eftersom ingen kraft är konstant, ever. Tråkigt tycker jag.

BLEH.
Vad oseriös jag har blivit, seriöst.