Ett liv
Förvirrad satte hon sig ner. Hennes händer skakade och hon betraktade dem med pånyttfödda ögon. De var skrynkliga och grå och kändes torra mot den krispiga vinterluften. År hade förflutit sedan hon senast reflekterade över vem hon var eller varför hon befann sig just i denna trä-eka i Gullmarsfjorden. Hon gungade fram och tillbaka i fjorden på de vågor trafikfärjorna åstadkom. Hon förstod att livet närmade sig sitt crecendo, el grande final, med ståtliga trombonfanfarer i bakgrunden. Hon såg tillbaka på sitt 93åriga liv och kunde inte riktigt se vart all tid hade försvunnit.
Nyss hade hon stolt burit runt med ett överflöd av tickande sekunder i sin ryggsäck, vägt de dyrbara timmarna nogrant i sina händer, och njutit av de många dagar som var inlåsta bara för henne i ett säkert bankvalv. Men nu, i sin trä-eka strax utanför Lysekil, så hade hon inte längre någon tid att använda för de där sista årtagen mot en karg stenhäll där hon hade planerat att för sista gången förtöja sin båt.
Sekunderna rann iväg, timmarna tickade förbi och dagarna är bara oskarpa minnen.
